Ja… Tur man har ett långt alfabet ibland. Igår rev jag lite stängsel, satte upp lite nytt och skulle ta kossorna på en promenad. Eller min tanke var väl snarare att slippa ta en promenad – drängen skulle köra ner till hagen och öppna, så skulle jag ropa där en halv kilometer bort och de skulle komma. Pyttsan! ”Varför ska vi bry oss om en gammal gubbe?! Honom tittar vi på och så svarar vi rösten långt där borta. Men röra oss?!” Det hela slutade med att jag snällt fick gå ner och hämta upp alla arton kor och gå tillbaka över mossen. Tanken var god, men Plan A räckte inte riktigt enda fram! Kossorna är på plats, och jag är tacksam att invånarna är få och medelåldern hög i byn, och förhoppningsvis öronkänslighet låg.
Farthinder i kanalen!
Den gick ner nära alltså. Tyvärr hann jag inte fram för att greppa skatten – tro mig, jag försökte!
Ehum… Novembertecken…??????!
Snart har pajken varit hemma en hel vecka! Tror inte jag släpper tillbaka honom till skolan – det är så smidigt med en slav hemma!; Tvätten sorteras, diskmaskinen töms, ved kommer in (”Jag tyckte jag kunde göra nåt ute nu när solen tittade fram!”). Han har snickrat i garaget, suttit inne och sytt kapell till prärievagnen, övat på blockflöjten och idag kom han från ingenstans och ställde timer. ”Jag kör läxor en halvtimme nu!” Jag vet inte hur nitisk han var, då jag själv var iväg en runda, men bara tanken var väldigt god tyckte jag.
Lite måleri har även jag hunnit med. Snart är bokhyllan redo för montering (om Han börjar hyvla hyllplan snart;))
Igår var en stor dag här! Storasyster tappade sin tredje tand och den första i överkäken! Eller jag fick den äran att dra ut den, rättare sagt. Stort hål hade hon innan mellan tänderna, och nu har det inte blivit mindre:)
Idag har då gruppen på föräldragården flyttats för sista gången. Nu blir det hemfärd i början av nästa veckan. Skönt när de åker iväg. Skönt när de kommer hem!
Var inte sugen på att gå ut och riva stängsel idag med halv storm och småspik i luften. Blev lite bagardag då brödet var slut. Lite lärdom också – baka inte amerikanska muffins i vanliga formar på friplåt. Smeten är rinnig och chokladen är tung. Mer som långpannebak med emballage än muffins:P (men de var hyfsat goda)
Har gjort som Kissen och Snobben idag – kört på lågväxel.
Sonen gillade höstlovets ledighet så han satsar på en vecka till hemma. ”Ont i halsen” var morgonens prognos. Inte helt lätt att kontrollera, men under rådande omständigheter är det ju inte heller läge att chansa. – Han fick stanna hemma. MEN! När man inte är sjuk i ”riktig” bemärkelse, råkade visst fjärrkontrollerna till TV:n försvinna.
Kanske var detta också anledningen till att han kom smygande ut i lagården ”Får jag gödsla ut i Stallkammaren?” Jajamen! Hårt – straffarbete för att slippa skolan. Två rejäla kärror öste han ihop.
Beslutet att ha honom hemma var dock rätt – blänket i ögonen har djupnat och snorandet har tilltagit allteftersom dagen har gått. Och jag då? Vaknade med pulserande huvud och noll i motivation – hela dagen har gått sån, så jag kom faktiskt inte ut igen. Vi satt inne och spelade spel istället. Satsade på lite kvalitetstid med den äldsta istället. Nog så viktigt.
Pilfinken satt länge, länge och tryckte i huset. Under taket och i lä – vem letar liksom inte efter att få kura så en dag som denna? Talgoxen satt bredvid och funderade på att efterapa. Och helt ärligt – har inte sett en Steglits på åratal här. Och nu bara det satt en där och käkade frö. Lyckan är ju både total och lite fjantig. Men söker man lycka i det lilla har man ju en del att se fram emot – säger även en pessimist som jag! (Och på tal om lycka – har inte känt ett jota i mitt knä sen gårdagens vandring!!!!) Nu önskar jag få tillbaka grönfinken och gulsparven som vi hade i mängd för sju, åtta år sedan.
Detta snoriga grus i maskineriet innebar ju också att delar av familjen snällt fick avstå årsmötet med biföreningen. Flickorna ville följa med pappa, och sonen ville gå och lägga sig, så här sitter jag nu; Katten spinner på fällen jämte mig i soffan, elden sprakar i spisarna, vinden viner i knutarna och regnet piskar på rutorna.
Ännu en fantastiskt trångsint och kortsiktig kampanj som man kan bli lika mörkrädd som trött på…
ÄNTLIGEN börjar vi snubbla på döda möss. Det var fanimej på tiden!
Så var ännu en helg till enda. Alla helgons helg. Jag är gammaldags nog att inte förespråka Halloween. Men, även jag får stryka på foten ibland för dessa nymodigheter för barnens skull.
Då vi flera veckor fått skjuta på shoppningturen till storstan för vinterkängor, bet vi i det sura äpplet och hängde på låset i fredags förmiddag. In gick ju bra, men på väg ut börjar man ju undra – jobbar folk inte??? Skönt att ha resan bakom sig. Dessutom innan alla skruvar dras åt med skärpta rekommendationer mm.
Vem är liksom inte helt slut efter ett par timmar i stan?
Blev rätt sen eftermiddag innan jag masade mig ut för att stängsla. För att tända blåslampan lite extra släppte jag korna först, och drog tråden runt sen. Lite kluvna känslor, men vill ju till att täta hagen då även om stolparna knappt syns.
Avslutade fredagskvällen med en tur i lagården. Direkt såg jag att en tjur saknades, och längst på botten låg han… Många varianter på att fastna, bli hängandes och annat har jag sett genom årens lopp, men denna variant var faktiskt helt ny. Fast med huvudet UNDER grinden, mot grannarna till… Givetvis var det en knöl på skulten OCH ett öra i vägen, så det gick ju inte att backa. Jag tog till lathunden och ringde maken: ”Fixa!”, vilket han också gjorde. Smidigt för mig!
Skitt å dann. Efter några fnysningar och huvudskak var det bara att hugga in på kvällsmaten!
Är faktiskt lite stolt över mitt livs fösta ”inbakade” (är det det?) fläta. Till kalas dessutom. Lagom press…
Mötte upp maken efter avslutad jaktdag och tittade på kyrkogården. Började hos svärföräldrarna och fortsatte vid ”hemkyrkan”.
Igår väntade en trerätters middag med spöken och mumier till efterrätt. De hade kul en stund att fixa med dessa, barnen.
När de sent om sider kommit i säng tog vi itu med ett annat projekt – tapetsering! Typ tjugo i tio… Hur tror ni det kändes att vi saknade fyra centimeter tapet för att få ihop till garderobsdörren??
.
.
.
.
.
.
.
.
– Japp, ungefär så. Tur vi sparat alla stumpar för där hittade vi en remsa som diffade på en hel millimeter i nederkant och nästan en decimeter uppåt. Kvällen var räddad!
Ännu ett litet steg närmre färdigt!
Idag blev en dag med fikagäster på förmiddagen och en sväng i skogen sen efter maten. Maken och flickorna åkte på ett håll och plockade trattkantareller, och sonen ville följa med mig på promenad med en vän. (”Får jag följa med?” Tja, visst får du det. Får bara censurera snacket lite och inte diskutera för allvarliga ämnen.) Det visade sig råka bli en rätt lång tur, 9,5 km… Men det regnade inte på oss! Första gången jag och hon är ute utan regn! Kanske var det sonens närvaro som gjorde det!? Och precis som alltid vid den här tiden på året konstaterar man att det börjar skumna, och DÄR är det kolsvart! Fantastiskt skönt ute oavsett. Även om vi tog bilen idag och utgick från kyrkbyn är det ju en ynnest att bo som vi gör!
Man (jag) blir ju lite pepp också av att knät verkar hållit idag. Har faktiskt en mer ömmande känsla i högra knät, som började när vänster var som värst – när det fick ta överhanden pga hälta. Men vi (jag) är på gång!
Gjorde slag i saken med ett experiment för att försöka hålla väck ohyra som skator och kajor från fågelbordet. Vet inte om det funkar. Än. Det är så oerhört intressant att när vi höll på började fåglarna sjunga, och mindre än fem minuter efter att vi lämnat och gått in var den första fågeln framme. Och det blev snart fler. Hackspetten kom även han, och även om glädjen är stor för denna vackra fågel, så är oron lika stor att ohyran tar sig in om hackepetten gjorde det…
Nötväckan var först ut – till höger på huset.
Dagens puskväder verkar ha flyttats till morgondagen, så ska i möjligaste mån undvika utejobb – blir väl till att ta itu med lagårdstvätt istället.
Ha en bra vecka! Förresten, har ni koll på nedan?:
En ynklig liten rad tjurar! (och kvigor) Har väl landat hyfsat i att småpojkarna åkte iväg, men helt bekvämt är det inte. Än.
Knät kom med ett ljuvligt bakslag.efter en hel helg som ”bra”. Okej, det höll på att ta livet av mig i den långa och branta nerförsbacken men det är ju bara en detalj. I gengäld kom jag på mig en dag att springa uppför trappan inne. Vet inte varför jag gjorde det, säkert en gammal vana som plötsligt gick att genomföra. Det bara hände! Två dagar denna vecka har jag sedemera vaknat med värk i knät, så det dämpar ju en lite. Idag har det gått bra igen, så visst finns det hopp! Om det och om annat. Nedan följer en hiskelig massa bilder, och bara liiite text, så håll i mobildatan!;)
Sonen går från värsta hittepå till historielektion! Under ett år har vi plöjt genom alla sju Harry Potter, och alla åtta filmer (tacka vet jag en bok!!) Nu har han gått över till Kulla-Gulla. Och han byter bok ungefär varannan dag! En morgon frågade jag: ”Pappa sa att ni kommit förbi branden!? Den är väl rätt långt in i boken?!” (Ja?) ”Men du hämtade ju den vid nio igårkväll?!” Tyst några sekunder… ”Jag är väl din pojk?!” – Vad att svara på detta?!:)
En daggmask med fel på koordinationen eller bara allmänt förvirrad?
Yeah!! Jag fick storfångsten i nätet!!
”Jag fick lite inspiration…!”
Lite bilder från min egentur för ett par veckor sedan.
Hörnsten från en trolig lagård.
Här syns stenfoten från stugan ganska tydligt precis mitt i bild och aningen snett åt höger.
Torpen låg oftast så långt bort från huvudgården som möjligt. Alltså i många fall kring markgränsen. Här står jag på Sandbäckens torpplan, nere i dalsänkan rinner en bäck, och bakom ett par rader gammelgranar ligger Laxabo. På en annan mark, ett torp under en annan gård. Jag är urusel på att uppskatta mått, men skulle tippa på 200-250 meter mellan grannarna. Umgicks de? Hjälpte de varandra? Eller var det rivalitet med ”utomgårdarna”?!
Får ju erkänna att det inte på långa vägar är lika spännande att snoka på slät mark med en skylt nerklubbad. En skylt som dessutom flyttats ett tiotal meter nyligen… Ett annat torpställe kunde jag inte hitta några spår av, men jag vet att stugan flyttades till huvudgården och blev brygghus.
Hittade en vacker palett på vandringen, även den för ett par veckor sedan. Nedan följer en liten bildsvit från dessa två mil.
Alternativ upphängning på telefonledningen?!
Älgpass med nära till dass!
Denna har ett så vackert hjärta i pannan när hon kammat luggen på rätt håll!
Börjar kännas som tradition med utgödslingsstrul på älgjaktsveckan… Stopp i systemet som till slut fick lösas med spolbil. Utgödslingen går bättre än på väldigt länge, så kanske stoppet varit på gång en längre tid…
Taggad för sin första älgjakt i livet!
Go mat – go värme!
När frosten drar in!
Storasyster med pappa på jakt – de andra med mig på skogstur. Lillasyster inte alls på humör, så efter fika på ”berget” fick hon köras hem till drängen och vi andra två kunde fortsätta. Det visade sig sedan att de ”vandringsbyxor” hon längtat länge efter och äntligen fått, hade ett sylvasst avslut på en dragkedja på benet så hon vid hemkomst hade ett stort, blodigt sår strax under knät!:O
Alla sätt att hålla uppe takstolar är bra!
”Får jag låna traktor och skopa?” – Hoppas det inte var byte rakt av…
Hur många på en måltid?
Man är ju som sagt tacksam att få larm innan kvigorna upptäcker situationen…
Snobben somnat efter sniffet på tassarna? Och en liten tjej slocknat bland katterna mitt i filmen.
Dags att ta farväl till den bakåtvända bilstolen efter nio år och nio månaders konstant sällskap. Superskönt, verkligen.
Dags att ta itu med projekt Våren 2020…. Var sak har sin tid, inte ens detta har sprungit ifrån oss utan snällt väntat på sin tur. Det har ju bara väntat sen vi grävde in fibern förra hösten. Sonen letade efter mängderna av vårlökar, och sen öste flickorna grus.
Så där. Grusspalt närmst huset för att hålla undan fukt. Då är det bara resten kvar. Men nu var det dags för kvällen.
Familjetur i helgen som gick. Upp på Klinten i utkanten av brukssamhället. Glömde bort att mäta topografin – hade varit lite kul då det är högt till toppen. Någonstans där ute skymtas ett solgult hus.
Obligatorisk fika!
Och så vidare till grannsocknen. Hur många toppar på en gran? Och nedan en bro som ingen av oss vågade göra hållfasthetstest på…
Dammvall och gammal kvarnbyggnad vid Kvarnabäcken? Eller?
”Kolla på mig! Kolla på mig! Whaaaaoooo!” Ongen försvann ur bild!
”Oooh, skogens guld!” – ”So what? Jag har hittat en jordkällare!”
Vår utflykts-lista (merparten i närområdet) som vi dikterade i våras. Har varit duktiga på att beta av den!
Slåtterkrossen tvättades för flera veckor sedan, och har sen blivit stående… I veckan stallades den in, äntligen. I veckan som kommer ska de sista stängena för året komma upp, en del ska väck om det bara kan torka till lite grann, och så ska jag försöka ta mig i kragen och tvätta den där musinvaderade lagården…Fick ringa ut bekämpningsfirma i september (har avtal på två gånger om året, oktober och mars). Den 21:a kom han. Fick ringa ut igen den 20:e oktober. Han la i dubbel dos då. Idag kollade jag över och det var länsat i alla lådor utom två, så det blev ännu ett besök nu en vecka senare… Första dosen är beräknad att räcka ett halvår… Det ÄR verkligen ett musår! Och det är fan billigare att hålla kreaturen vid liv än att ha ihjäl möss…
Ett körsbärsträd i många nyanser.
Ni ser att den går ner mitt bland djuren va?
Tuffar vidare med andra projekt – korridor på andravåning. Sakta men säkert.
No shit, Sherlock! Hur menar du nu? Å andra sidan en av få gånger ett horoskop verkligen stämmer;P
Dimman drog in ikväll.
Finns viss oro för bryggan – sjön har visst stigit rejält på några veckor!
Gick och la mig en kväll… ENSAM!!!???? Skitkonstigt då det brukar se ut så här:
Precis som rubriken antyder är det just vemod som rullat in här på gården. Först och främst för att jag tagit beslut att för första gången nånsin sälja större delen av mina tjurkalvar. Dessa åkte till en jättegård österut igår. Grät större delen av kvällen. Sålt mina fina bebisar! Ropade hejdå efter bilen och det muade till svar där inne. Svårare än att sälja direkt till slakt faktiskt. Då vet jag hur de haft det enda till slutet. Nu är de bara väck. (Även om transportören sa att det var en fröjd att köra djur till mottagningsgården – fina stallar, bra människor och bra omsorg. Får försöka lita på det) Detta till trots då jag inte själv känner fullt ut att jag kan stå för den uppfödningstyp jag själv kan erbjuda tjurarna. Det blir som att skicka favoritkossan på slakt – man får sörja ett tag, och sedan sopa av knäna och gå vidare.
Två blåmärkta som får stanna här, tillsammans med två andra små.
Ja, och så hade det hela förstås varit lite lättare om man haft stöd i beslutet. Jag känner mig så inihelvetes motarbetad för detta beslut så det finns inte. ”Kan ju inte sälja ungarnas kalvar….” ”Ingen gödsel till hösten om lagården står tom…” ”Inga intäkter nästa höst…” ”Har massor av foder…”
Men precis! Lagården blir (förhoppningsvis) tom nästa sommar. Ett halvår utan lagårdstvång, bara det!
Jag kan/kommer plocka in merparten av mina kvigor i vinter! Perfekt så jag kan få lite relation med vildbasarna. (Orättvist! Tamare djur skulle vilja bo i köket och DÄR går gränsen!!)
Fullt fart i äggerian! Och nedan var ju ganska lagom backat!
Framtiden känns osäker. Kanske blir det till att satsa fullt ut och dra på igen. Kvigor har jag att lägga på så det är bara att maxa apångtjurarna i så fall. Kanske blir det till att bryta upp helt och pröva vingarna på annat håll. Kan lika gärna börja minska nu som senare. Det är inte lättare då! Vi får väl se – värsta uttrycket i mannaminne… Väntan… Ovisshet… Och sådant man snällt bara får lägga i andras händer…
Antingen knäcker det mig, eller så tar det livet av mig. Vet inte vilket som är att föredra. Förändring måste till. NU.
Ännu en dag i utgödslingen slutade med spolbil. Längesen utgödslingen gick så bra som senaste dagarna, så kanske har stoppet varit på gång länge...
Alla kalvar har kommit hem de senaste veckorna. Lite pysventiler i den tysta skogen. Lite pysventiler i den otysta skogen med familjen som sällskap. En tvåmilavandring utfördes sista ”chansen” före älgjakt – med en halkning på hal spång över bäck som drog till knät på mig. Perfekt – inte! När knät kokat upp på mig, jag övervägde att kasa på rumpan ner för yttertrappan och jag insåg efter två växlingar att jag inte klarar att trampa ner kopplingen på bilen… Jag har en hög fysisk smärtgräns, och jag är tjurig som fan men då blev det ett läkarbesök. En hygglig prick!; ”Kan du gå är det inget trasigt! Avvakta ett par tre veckor och kontakta sjukgymnast om det behövs! Hej då”.
Torp med brunn.
Torp med lagård! Fantastiskt att den fått stå kvar och gråna. Stugan låg där också, röd och grann. Mitt i Skogen.
Ekorrn satt i granen! Och nedan mina fötter när jag kom hem. Efter första kilometern var jag fuktig om fötterna, efter två rann det mellan tårna, så sen blev det ju inte värre.
Med andra ord kunde det kvittat! Och eftersom jag dessutom fick order att göra det jag ”måste”, så var det att rasta prao. Med dagssnitt på över 13000 steg ville det till att INTE stanna upp, kan jag säga. DÅ exploderade knät.
Det där att göra vad man måste… Om jag MÅSTE ut i skogen en sväng, då är det ju i kategori OK? Rundan var dessutom en familjetur sen tidigare.
Plötsligt var det långt ner till bäcken!
Vet ni? Det gick uppåt:)
En stackars torpares slit som planteras igen. Och nedan är ett praktexempel på hur jag tycker att skog INTE ska se ut! Fördelen med modernt skogsbruk är dock att det oftast finns spår efter skogsmaskiner man kan följa ut om man går vilse. De ansluter i de allra flesta fall till en väg;)
Tillbaka på VÄGEN!!
Lite läskiga morötter som växte i landet!
Men vilken prao jag hade! En tyst iakttagare. Satte starttid halv nio, då jag lämnar efter åtta på dagis, ska ta mig hem och komma igång. Mötte honom tjugo över åtta på tisdagen. Han var då på väg ut i ladan efter avslutad utfodring av djuren. Jag tror aldrig jag legat så bra i fas som nu vid denna tiden. Älgjaktsvecka och hämtning på dagis att passa till trots!
Redo för livets första älgjakt. Och hela dagen var hon med. Det tror jag ingen trodde på!
Även om det var riktigt roligt, givande och effektivt, var jag väldigt glad och lättad på fredag eftermiddag! – Det är alltså inte smidigt att hålla fullt fokus hela tiden och hitta på uppgifter. Det är inte läge att ta en fika extra, eller bara stanna upp sittandes i bilen en kvart extra, dricka lite vatten och scrolla på telefonen när någon väntar på order.
Det var lite tjock dimma en morgon. Både sjön och skogen var borta!
Dåliga vibbar att hitta stänget obefintligt… Korna följde med fint från sin fina, olovliga åker, och in igen efter spannen.
Köpte ett värmande linimentstift jag inte vågade använda efter denna reaktionen. Visade sig vara chili i, för värmens skull. Så det kör jag nu varje morgon längs axlar och nacke före underställ och schal. Har inte haft spänningshuvudvärk sen dess! Axlarna dras inte upp i kurande. Perfekt.
Har vetat ett tag att denna ville ha en större kruka…
Lite fullt i sängen! Självklart jag i botten. Tur katterna är först, så håller maken sig på kanten.
Lite piggare i knät efter helgen, så jag och drängen fixade stängsel. Haft en hel del dåligt här hemma så ut med traktor och skopa och trycka ner stolpar. Gick som en dans, tills troschocken kom. Typ… Gick på slät och fin åker, då benet bara försvann på mig. En jättefåra/slukhål mitt i allt. Troligen efter fibergrävningen förra hösten, att nåt har satt sig nu…
Benet försvann i alla fall i full marschtakt, reflexen blir ju att kompensera/förhindra fallet så under den halva sekunden det tog så rasslade det som spräckt bubbelplast längs hela ryggen från bäcken till huvud! O jäklar i min byrålåda vad jag haft skallebank sen. Givetvis var det ju det ömma benet som försvann, så det möblerades väl om också. Haft smärtan mestadels på utsidan om knäskålen och nu går den runt hela. Det där att smörja in det är ett kapitel för sig, då hela skålen är som ett fett blåmärke. Men men, slutat knapra piller i alla fall. Det gör ont ändå och magen håller bättre utan.
Jag fick ju en runda till Skåne med, för några veckor sedan. Anmälde mig aldrig till minnesstunden, utan kände att det fick räcka med kyrkan. På onsdagen ringde änkemannen och lät helt bedrövad; ”Kommer du inte på begravningen?”
Fantastiskt vacker psalm. Och passande. Tänker hur hon mer och mer stängdes in i sin kropp, med reumatism, någon åkomma som förkortades CP som åt upp brosk mellan benen tror jag, synskada, covid-19 och till sist cancer. Hur hon inneslöts i en puppa, men i döden fick befrielsen att flyga.
Usch vilket tvivel som grep tag i mig. Men jag kunde ju lugna honom och säga att jag skulle komma, även om jag skippade minnesstunden! Prästen höll nog det finaste tal jag hört i en kyrka, med innehåll från allt kring faderns oro för dotterns val av fästman – en sån med motorcykel!! – till omsorgen kring de sina, och grannbarnen. Jag kände mig oerhört träffad där. Kanske har inte bara de betytt mycket för mig.
Ringde den gamle mannen några dagar senare och pratade länge, länge, med både tårar och skratt. Det kändes så fint!
Blev ensam hos mor på kvällen. Efter en runda för att rensa skallen lite i regnet stod fredagsmys framdukat till boken.
Nu befinner vi oss vid den där tiden på året när det är som bäst!; Den långa projektlistan kan börja bockas av. Saker avslutas. Maskinerna tvättas och stallas in. Kalvarna är avvanda och korna gnager i sig det sista gröna på åkrarna. Alla djur är inom ”mitt” område. Bina är matade och nattade för vintern. Honungen är omhändertagen.
Nu återstår egentligen lagårdstvätt och reparationer av den samme – boxarna är ju tomma för omväxlings skull.
Mjölkekossan nedkom med en kalv helt plötsligt flera veckor för tidigt. Med födelsedagsgäster inom en timme och ett väntande pass i lagården blev det till att lägga i räserväxeln. Kalven var kritisk de första dagarna, men sen vände det och hon är nu piggare än det mesta man kan tänka sig.
En flickkvartett i sängen en morgon. Det var oväntat!
När storasyster var på jakt med pappa fick vi andra ta en bergfika när vi gick bet på backstugan.
Med nytt bete får man gå på träden först! Duktiga kossor och fantastiskt fint gör de på detta gammelgräs som stått orört fram tills nu. Även perfekt att släppa dit nyss avvanda kor – det gamla torra gräset ger inte på långa vägar lika mycket energi som det späda omväxta. Och mindre energi ger mindre mjölk i redan spända juver!
Nånstans under spindelväven är slåtterkrossen! (Är det inte oerhört mycket spindelväv i år?)
Ett av förra veckans möten var slutbesiktning av betesrestaurering, där vi gjort så många fel vi kan, enligt byråkratin. (Högg för mycket på ett bräde, sparade för mycket träd och har låtit djuren gå ut och in som de vill – istället för att tvinga dem att käka gråsten…) Verkar gått bra ändå, trots allt, för mycket sly får vi inte skyllas för!
Hinkfika fick utgöra paus med familjen i pressningen. Son och lillflicka gick över vägen för att mata hans kossa med gräs från vägkanten.
Samarbetet gick vidare på grannens tramporgel
I söndags flydde jag fältet för att gå till skogen. Tystnad. Lugn. Hade en ungefärlig rutt, men då jag mitt ute fick sms från Mor som frågade om träff, gjorde jag om rutten och tog en annan helt enkelt.
Gick bet på torpgrund, men hittade källare. Misstänker att grunden precis på åkerskanten har gått hädan någon gång under brukandet. Eller så ligger den där, lagom dold. Det är ju ändå nästan 40 år sedan de inventerades, och det ska gudarna veta att skogarna hinner ändra sig på den tiden!
Kan ovanstående månne vara backstugan på Saras? Knappast, men det var vad jag hittade:) Där stugan torde legat var bräken högre än mig, så det får bli ett besök utom växtsäsong!
Av en ren slump snubblade jag över denna ”färdväg”. Låt fantasin flöda. Vandra vägen fram och snällt stiga åt sidan för en frustande häst eller en stånkande oxskjuts med säd på väg till kvarnen nedströms. Nickar åt barnen som klapprar fram i träskor i udda storlekar. Dit måste jag igen! Snart
Hopps, det var inte bara stengärdesgårdar kring vägen!
Nån råkade vända på ritningen för trappan! De va ena bääääjia trakte!
Sjön fanns där i alla fall. Så långt stämde det. Sen tittade jag på kartan och skulle svänga av åt skogen vid vändplanen. Jag kom aldrig till den dock – det var en ”ny” väg som fortsatte. Och den gick uuuuppåt! När jag väl fick mottagning nog att kolla min position var jag lite för långt, och väldigt för högt. Fikadags med andra ord!
Passerade torpet till sist. Begrundade Morfars fars skolväg på tidiga 1900 – talet. Inga curlingföräldrar där inte!
Lite blött över en mosse men där fanns den mötande skogsvägen. En bit på den och sedan en genväg tvärsöver och in på Morfars skogsväg. Efter ännu en bit öppnade det upp sig. En ny rote, en ny backstuga som blev torp som blev gård, och helt klart bäst skick av dagens torpbesök.
Slutdestination blev ännu en ny socken, en ny rote, en ny härad och en ny kommun, smedernas bostad kring det lilla bruket en gång i tiden. Mor blev snopen när jag kom själv, ännu mer snopen och över att jag inte körde upp bilen, och definitivt snopen när jag meddelade var bilen stod parkerad! ”Går du själv?!” Japp! Tystnad, egna tankar och ingen som gnäller på jobbigt, för fort eller för sakta! ”Hittar du?” Nix, morsan, totalt vilse i storskogen, därför jag fick knacka på i Häxans hus sen mina brödsmulor tagit slut. Blev insläppt men vågar inte rymma då det var väldigt skönt att få sitta i det varma vattnet här vid spisen. (Familjen anlände och vi fikade tillsammans innan vi tog bilen runt om och letade reda på min egen där ute i tassamarkerna)
”God morgon, var gick du igår mamma?”
Det var ingen regelrätt mus som låg för uppvisning. Vessla eller hermelin, därom tvistar di lärde. Nedan följer en serie bilder från Underbara höst:
Dags för veckans gympass. Tur det inte är för ofta, för vägen ligger lite illa till.
Och så blev det fiskedags då… Till sist…
”Skörden är inte klar förrän sista balen är hemma!” Därmed avslutades både första- och andraskörden idag. Med 1042 balar förstaskörd, 182 andraskörd och 156 balar grönfoder, PLUS de nästan 400 kvar sen förra året, så har jag foder hemma för närmre två år. Det hade jag aldrig trott om någon sagt det 2018 då betydligt mer areal gav ca 650 balar totalt.
”Äh, målade av lite sen jag tittat på iPaden” – Vad gör han om tio år?!
Haft fint flyt i veckan och jobbat undan bra. Imorgon stämplar jag ut en sväng för Skåne och begravning, så trevlig helg redan nu!
När man kommer ut på jobb, ska riva stängsel och öppnar där bak… Då är det bara att vända hem igen… Livsfarligt att låta maken hitta nyckeln
På fullaste allvar. Bortsett från tjurarna som rullades ur hägnet nyligen så minns jag verkligen inte när jag behövde kalla på assistans för att få in förrymda djur sist. 113 där ovan, krävde två man extra, massa stängsel och över en timmes arbete. Hej hej slaktlista!
Nu gick det inte längre – dags att kalla på servicebilen. Han hittade också problemet – ett dolt vacuumrör. Får man ens kalla det rör?
Jag satt i söndags kväll i bilen utanför ”vår lilla byaverkstad” och skrev en lapp. ”Lampa, skrap i höger fram, oljebyte?…” och vad var det mer…?! Det var verkligen nåt… Aja, pratade ju med innehavaren när jag fick tiden, och så la jag till oljan, då bilen inte servades i våras pga sjukdom på samme verkstad. Men vad var det?…
Det tog över natten, så trillade polletten ner; När jag och
minstingen gick mot lagården och jobbebilen på väg mot dagis. Hon sa ”Jag
har inte klättrat i din bil mer, mamma!” Visst fasen! Batteriet var det
ju! Måste ringa och påminna!
Gjorde jag det? Nope, polletten trillade bort. Ringer tisdag morgon och dubbelkollar!? Nope, helt väck! Kom dock på det och ringde fem minuter före stängning i eftermiddags. ”Din bil är klar! Lampa är bytt, olja och filter, bromsbackar runt om och så batteriet! Men det hade du minsann glömt att skriva upp på din lista! Det var originalet som satt där (från 2007). Ska jag lägga ut nyckel?”
Med dagis stängt en dag påbörjade maken ”korridoren” på andra våning. Det kanske finns hopp om att även den blir klar på sikt.
Varför höst = schal. Nedan en fin liten åkerlapp några dagar senare… Jag säger nolltolerans mot vildsvin! Var så goda och välj – gris eller lantbruk?
Kanske, kanske kan även minstingens doptavla bli klar på sikt. Den skulle ju sys på kvällarna framför TV:n där under den sista månaden av graviditeten… Jag blev snuvad på den! – Och hon på sin doptavla! Men klar ska den bli. Hon ska få sin, precis som sina syskon. Nån gång…
Får väl påstå mig själv som på god väg uppåt, om någon
undrar. Livet gungar för fullt på vissa plan, men det är hyfsat stabilt på
några andra, så det går att klamra sig fast. Typ.
”Kan du plocka ihop alla filmer du dragit ut?!” – – – – (De kom faktiskt in i skåpet allihop sen hon samlat ihop dem på rad!) Nedan är det gos med ”min bästa kompis”
I övrigt är det – som alltid vid denna tiden på året – stängsel, stängsel och åter stängsel. Sätta stängsel, riva stängsel, flytta stängsel. Laga stängsel och justera efter viltolyckor…
Det är oerhört tacksamt när man får samtal om icke-befintligt stängsel innan kreaturen upptäcker det!
En kväll med massaker av gamla hönor och en dag med städning av hönshus samt ihopsläppning av unghöns, tupp och kvarvarande gamla. Väldigt fint att komma ut på morgonen efter och alla var blandade.
En söndagsmiddag hos ”di gamle” gav en spark i
ändan att börja rensa bort mina lämnade grejer så de kan ”dödsstäda”.
Tja, jag hittade väldigt mycket jag inte för mitt liv kan förstå varför jag
sparat, men de försvunna Kulla-Gulla-böckerna kom till rätta till sist.
Bortskämd, och sjukt Tacksam!
I flera år har jag sagt att jag önskat Morfars pipa! Det må låta konstigt, men det finns inget som är så mycket Morfar för mig, som just den. Möjligen blå hängselbyxor då. (Pipan är ersatt med cigaretter och de blå byxorna är numera grå.) Men Pipan! Den inramad och en bild på Morfar sittandes på en stubbe i skogen bakom. Påpekade detta i söndags och svaret? ”Den gamla skiten har vi slängt!” Tackar… Där rasade världen ihop rätt ordentligt (sa att jag var något mindre låg – inte att jag var stabil!) Så istället frågade jag efter hans första par skor, om jag fick tinga dem?! ”Ta dem bara, medan de finns, men de är nog dammiga!”
Ok, tack. Så nu står de tillsammans med svärmors första par
på den gamla chiffonjen i vardagsrummet.
Sällskap på gårdsplan! Och vilken mastodontlarv där nere!
Naturligt konstverk! – Regn på en kobajs.
En stolt tjej fick en ”ny” stol i jobbebilen. I den har hon åkt framåt ett tag, men nu byttes stolen ut. Gjorde hon anspråk på liknande stol i finbilen? Nix, tvärtom önskade hon stolen från ”jobben” där, så hon kan få åka (baklänges) fram, jämte mamma.
Måååååste ju bara få plocka några! Man kanske aldrig får chans till så här extremt röda ristuvor nån mer gång i livet! Barnen plockade dock hellre ”blåbär till en paj”!
Ikväll har jag gjort något jag inte är helt stolt över. Jag har ”uppmuntrat” ett av mina barn att slåss. Sicken mamma va!? När skolglädjen över en natt har ersatts av förtvivlan och tårar. – Hur mycket skit ska man tåla? När åtskilliga tillsägelser från flera håll inte biter, utan verbal elakhet fortsätter, liksom beskyllningar, långfingrar, knuffar och slag. Man ska vara snäll och man ska gå undan. Men man ska inte tåla hur mycket skit som helst.
Någon roar sig med att klättra runt i bilen och sedan lämna med inte helt stängda dörrar… Morgonen efter en heldag med laddning var det segstartat och dagen efter stendött igen. En nattlig promenad för maken resulterade i att han anade sig glorande lampor inne i bilen också… Så ett nytt försök nu. Nästa vecka ska den på service och få ett nytt batteri. Tur man har en bil till som räddar situationen.
Vissa perioder är det väldigt svårt att se det fina och vackra omkring en. Då den där trygga, överdrivet lugna rösten (jag är villig att dänga en gödselgrep i nacken på innehavaren mer än en gång för att få bladet från munnen), med precis lika obestämbar dialekt som mig själv slutar eka i huvudet; ”Det är lätt att vara ärlig med dig”. Istället ersätts den med den andra rösten, tvättäkta småländska ”Det brukar vara skönt att ha en soptunna på lagom avstånd där man kan hiva av sig skiten och så är det ur världen!”
”I nöden prövas vännen” och ännu en gång har man fått svart på vitt vilka som passar in på vitt, och passar sig jäkligt noga långt ifrån svart. Det är tragiskt. Alltid lika tragiskt. Man tror sig kunna få igen något om man är en bra vän och lyssnare när andra behöver, men ännu en gång står man där med insikt om vem och vilka som verkligen finns. Både i svart och i vitt.
Tidigare i veckan blev jag avbruten i mitt provmålande av ett fönster. Hej hopp, här kommer jag! Lägg undan penseln och sätt dig i trädgårdssoffan så pratar vi en stund. Gråt om du vill men först en kram!
Jag kan säga att det är den goaste kramen jag fått på åratal! Värmen i att nån släppte sina planer för att åka till MIG. Och inleda ett samtal med ”Är det nåt som värst, eller är det bara allt som hopat sig?!” Det kändes som en själsfrände nästan. Äntligen nån som fattar att det inte behöver vara deeeen ynkans mikrokoordinaten som spökar, utan det kan rätt och slätt vara ALLT. Utan vidare förklaring.
Veckan har passerat med en till två sovstunder per dag,
mängder av piller för det stackars huvudet och nattning runt nio på kvällen.
Andraskörden är igång mellan skurarna och djur är flyttade till andra bete. Livet
stannar inte för att jag hade önskat eller behövt det.
Huset på andra gården börjar bli klart i den mån det kommer bli klart i höst. Dit har gått jäkligt många timmar extra, utöver allt annat som händer och behöver göras. Visst har det blivit fantastiskt fint, men det har sitt pris.
Sexåringen älskar skolan och surar varje lördag för att hon måste vara hemma en hel söndag också innan hon får åka dit igen.
Treåringen har kommit in i rutin både hemma och på nya dagiset och skuttar glatt in varje morgon, och lika glatt hem.
Makens växande knöl är väl i stort sett avblåst som helt
ofarlig – där enormt många timmars oro och ångest för min del plötsligt lättat.
Med andra ord kan tempot trappas ner, och håller man inte farten uppe så kommer ångvälten/flodvågen ikapp, och det med besked. Igen…
Jag känner mig ständigt otillräcklig gentemot mina barn (kanske var förälders lott?!) Känner att de är ensamma mycket och tar ett ganska stort ansvar för sig. Samtidigt är alla tre väldigt trygga och förnöjda i sig, och det kanske inte går hand i hand med att de är ”osedda”?! Kanske skulle sänka garden där, hålla med de som säger att vi tillbringar rätt mycket tid med våra barn och faktiskt försöka lita på det?
I brist på närvarande föräldrar får man krama vällingflaskan hårt!
Men allvarligt. En sak som retar mig lite! Varenda en jag har nämnt någonting för gällande mitt mående de senaste veckorna är skitnoga med att poängtera att jag har tre barn. TRE barn! Jo, tackar som påminner men jag har ju både tillverkat, producerat och fött fram dem, alla tre faktiskt! Jag har inte glömt!
Helgen inleddes med ett dödsbesked. Man ska inte önska livet ur någon, men hon hade verkligen inget värdigt liv de sista åren. Min fina granne, som var en av få tryggheter i Skåne. Åtskilliga kakor och timmar av kortspel genom åren. Hon som var lastgammal och skröplig när jag var liten – nu nästan 83. Med en cancer så elak i kroppen att hon gick sönder vid beröring.
Jag är så tacksam att jag trotsade allt och tog mig dit för några veckor sedan när vi var neråt. Och värmen när jag såg det välbekanta telefonnumret i displayen (hör hennes röst när hon alltid svarade med det samma) då maken ringde mig igår morse för att berätta, och ”välkomna” mig till begravningen.
Så blir det en första begravning i denna vackra kyrka. Vars torn jag tittade på varje dag över fältet, och där jag konfirmerades. Dock fick jag aldrig nåt dop där då delar av innertaket rasat ner vid tidpunkten.
En tung sorg, en klippa som alltid har funnits har
försvunnit, samtidigt en sån lättnad då jag inte önskar min värsta fiende
hennes lidande.
Igår ringde goda vänner för att meddela att de tänkte hämta ägg – och hade ”råkat” köpa med sig pizza till hela gänget. Idag kom Mor och B på middag och fika.
Maken fick rycka ut för fjärde gången på lika många dagar med vattenstrul på föräldragården så jag och barnen gick en sväng. Eller, den minsta vände efter trehundra meter och gick hem, sonen tog cykeln på andra hållet och storflickan hängde med mig. Näästan en familjerunda alltså…!
Man har ju jäkligt fina människor (och kor) omkring sig – man måste bara upp över dyn för att kunna se det.
Senaste kommentarer