En ung bondes vardag

Barnens storkusin valde att utsätta sin andra kusin för ett KBT-prov. Han bröt ordningen med en bit på mitten. En tårta som plötsligt blev en ”BH” och en kladdkaka som blev ett vindkraftverk som blev en propeller. Och en kusin som ”fick huvudvärk” av situationen.

Sen sist har vi varit bortbjudna både morgon och kväll. En
dag i alla fall. Samma dag som jag bestämde mig för att köra norrut och riva
det sista stänget för året. Ett som står illa till för eventuell snöröjning.
Glad i hågen gjorde jag klart inne, bytte om och rullade iväg. När jag kommit
en kilometer började jag grunna på hur de tillfälligt nästan bra armbågarna
skulle reagera på att rycka upp eventuellt halvt fastfrusna stolpar… Armbågar…?! Hm…
Vad försöker arkivet i kontoret att säga?! Armbågar, terapeut, återbesök… 27:e
kl. 14… H-VETE! Var det annandag igår
bör det vara dagen efter idag?! Klockan är 13:42, det tar en kvart till
samhället! Det kan gå. Bara att nita, sticka in röva på en skogsväg, hem,
slänga av och på kläder och sticka till vårdcentralen med förhoppning om att
inte möta nån bil med blåklädd farbror i… Dörren till mottagningen gick igen
bakom mig precis samtidigt som arbetsterapeuten öppnade den från sitt rum så
det var bara kliva rakt in. Och tacka gudarna en smula att det inte skulle vara
blodtryckskoll OCH att jag bestämt skulle riva det där stänget. Hade jag
fortsatt att skrota hemma hade jag nog inte haft en tanke på några armbågar…
Det inre tror jag tillfälligt har hamnat i någorlunda ordning, ett beslut är taget och stöttning för det finns. Om inte annat sen jag lurade med mig en gubbe till det jag kallade ”Fritzells kammare” – jordkällaren utan öron, ljus och mobiltäckning. Man kan samtala på många olika vis.
Och när det är som allra djävligast kan man få ett meddelande där det står: ”Förr hjälpte det ibland att sätta sig på en sten/stubbe och lyssna på naturen för att komma på banan igen, med idag skulle det leda till nerkylning och hemorrojder”. Barnsligt, fjantigt, you name it. Det är skönt med vänner som kan få en att dra på munnen i alla fall. Nog så jobbigt, men nerkylning och hemorrojder… Nja, sååååå illa är det ju inte! Till och med lyckats bringa lite ordning i huset så länge det varar. Storstädning av kyl och tvättstugan har också lyckats hända plötsligt!
Kvällsmat hos di gamle igår. Märkligt att man tycker sig endast gå hemma och drälla runt och drömma sig bort, till att känna att man aldrig får vara hemma i lugn och ro!
En som skarpt uppskattar dammsugaren. Film på @bondeniskarvhult. När det vankas Circhus kl kvart i 7 vill det till att hålla tiden! Kamouflage! Blev sinkad en stund idag av besök ”från stan”. Extra roligt då med nyfikna kor som tillåter främmande barn att klappa.

Idag har det klippts kossor. Tjugotre styck. Tio till femton
minuter på varje beroende på pälstyp och samarbetsgrad. Till exempel stod jag på
knä på en liggande ko för att komma åt grannens vänstersida. Två halvklippta
kor bör väl motsvara en hel, och ingen av dem tänkte flytta på sig. En kossa
frågade två gånger om hon fick sparka, men jag nekade båda och hon satte ner
foten igen. En annan fot kom flygandes i farlig fart, men tur för mig att jag stod
vid den långa båsavskiljningsgrinden som tog smällen i mitt ställe. Och ett
allvarligt förlåt från min sida eftersom det var en reflex från kossan då jag
råkat sticka henne rätt ordentligt i ett veck i armhålan med saxen…
När man tittar ner och undrar hur i hela världen man klippt, till man inser att det ligger en ko under.

En halv plus en halv blir en hel, det är sen gammalt! Ena delen av byxorna brukar vara i stöveln…

In för en sen middag med familjen och sedan ut igen för
städning. Med massa liggande kor. Hur städar man under de som inte vill stiga
upp?

Ändå ute och i farten så band upp saltstenar till dem också,
något jag tänkt ganska länge. Vissa kossor kunde dock inte vänta tills jag var
klar.

God natt. Nu ska jag se om maken har lust att komma ut från sin kammare, på andravåningens tillbygge…

Vi tog en söndag hos Hans och tittade på ”nya”
huset o besökte en nybyggd lekplats, innan vi åkte en liten bit uppåt där jag stoppade in näsan hos
mina gamla grannar. Sjukdom bitit tag hårt, och det var med en klump i halsen
jag insåg att detta nog var sista minuterna jag fick prata med en av dem. Med
en kluven känsla av sorg tillsammans med en önskan om att lidandet inte ska bli
långrandigt.

Kom hem med sovande barn. Och igår var planen att göra
lagården, ta en lång frukost och dusch före återbesöket hos arbetsterapeuten. Något
som jag i och för sig inte sett särskilt mycket fram emot, då jag upplevde
honom som tjurig mot min ovilja att (kunna) sjukskrivas, och att armbågarna blivit
betydligt sämre sedan jag ökat på antalet skopor pellets att ösa ut.

Pinan blev kort då en av hans kollegor ringde återbud på
grund av sjukdom. Jaha, vad gör jag nu då? Tja, var ju inte inne för frukost
förrän tjugo över elva, så bara där var ju halva dagen löst…

Satte igång att klippa kor! Har ju ett gäng som behöver
ansas. Med väldigt varierande resultat. Om någon undrar jag meddela att det är
stört omöjligt att klippa mer än halva kossan om hon ligger ner. Nedre halvan
är liksom…svåråtkomlig… Och inte vill de stiga upp, så då får man gå till
nästa och återkomma när den första vilat färdigt.

Man står och klipper herefordar, med ryggar i lastbilsbredd
ungefär, och så kommer man till en mjölkis. Ojojoj, vad mycket knotor och veck
det är överallt! Och ju mer man klipper en vit ko, desto mer färgas hon
kycklinggul:) Klippning kräver varierande arbetsställning. Från normalt
stående, till sittandes på en ko, till liggandes över en ko, till huksittande
på den gamla lagårdens stenfot då kossan vägrar ställa sig på sniskan och jag
vägrar låta mig klämmas fast mot väggen.

Vid ett par tillfällen har jag stått med huvudet under magen
på en ko, när jag känt en tunga linda sig kring antennen på lurarna kort innan
dessa flugit iväg. Tack grannen, vet du hur dyra de där är??! Och så kan det bli som gårdagens sista kossa
(vilket låg i planeringen), men det är sällsynt;

Lite varsk var hon. Och lite varsk är alltid jag när jag går
mellan korna. Alltid på helspänn vid svansklippning då det kan komma fötter
flygandes. Men att jag skulle stå och klippa halsen på henne, när hon
smällde undan benen för mig, den var otippad!
Rejält träffade hon också, så kan nog lägga det till ”värsta
sparken hittills – listan”. Blev hängandes en stund mellan grannkossan och
båsavskiljningsgrinden, innan jag vågade prova sätta ner benen igen. (och nej, till de som frågat. Jag svimmade inte, hade inte ens det i tankarna!) De höll,
och då jävlar i det skulle hon inte få vinna. (Mamma! Hoppa över kommande tre
rader!) Så ståendes på ovan nämnda mellangrind, med ena näven mot väggen fick
hon andra sidan klippt. Sparkig som fasen så lovar att 1776 löste enkel
lastbilsbiljett till nästa höst! Men det var nog ett bra uppvak för mig också,
trots allt. Att inte lita så förbannat på djuren. Jag är nog osunt slapp i
hanteringen många gånger, just för att det så sällan är problem. Jag tror mig känna mina djur.

Stannade upp en kort stund för samtal, och kände direkt värk och
stelhet tillta, så bara att knega vidare. Ungefär där blev kvällens
akupressurbesök inställt så ingen tid att passa längre. Så smidigt och lugnt det blev plötsligt!

Elproblem på morgonen så elektrikern kom och konstaterade
att elcentralen börjat smälta ihop (Igen!! Bara några år sedan vi kom ut på
morgonen och möttes av ett sotigt, förvridet elskåp på lagårdsväggen. Änglavakt.
Igen… Men varför?!) Så en kolsvart lagård att utfodra i medan reparation pågick. Fick hämta pannlampa.

In och inspektera om benet höll ihop när långkalsongerna
drogs av – det gjorde det – och sedan julbord hos sömmerskegrannen. Hade planer för kvällen som slutade med en film som jag inte orkade sätta på som slutade i en bok som jag aldrig öppnade. Jag skyller helhjärtat på Selma som tog vid och visade var skåpet skulle stå.

Idag kände jag inte för att gå ojämnt och riva stängsel. Även
om skuggorna och värmen på benet redan avtagit imorse är man en vanemänniska. Och
det är nog bra att tvingas bryta dessa vanor ibland. Hur tar man sig ur
traktorn på ett alternativt sätt? Jag är väldigt medveten om hur jag BRUKAR
göra. Eller, jag har blivit det idag: Tydligen brukar jag även knuffa till foderkärran med högerbenet vid
första vridningen ur ladan. Blivit varse det också…

Istället tog jag min ut-och-fara-dag. Tänkte åka till någon
stad med visste inte vilken. Det löste verkstan åt mig när jag fick meddelande
om att pressen var färdigservad. En traktor skulle in för ett navläckage så jag
tog min tur ditåt för att komplettera det sista till jul (redan?!!?) och
plockade upp drängen på hemväg sen han kört in traktorn.

Tycker det är en galet stor flock här hemma, tills jag inser att det dubbla brukar vara det normala i vanliga fall…

Hemma pågick det årliga pepparkaksbaket följt av middag,
nattning och nu lite mer bak för min del.

Maken gick till lagården för att fixa nåt, och strax efter
han gått ut fick jag bilder:

Snäll kossa, så han hade tagit henne i koppel och lett
tillbaka in.

Mina biskvibottnar ligger på avsvalning och en omgång biscotti rök nyss i ugnen. Dags att fixa fram fika och krypa ner sen! Han som sprang runt och sjöng ”Rudolf-” önskar liksom jag en god natt!

Ännu en vecka till ända. Ännu en vecka i sken. Ändå en känsla av att jag ligger i någorlunda fas! Förvisso X-antal kilometer stängsel att riva och trettio kor att klippa, men ändå. Det är ju mer än en vecka kvar till jul fortfarande! Man skulle ha samma avslappningsfunktion som Selma!

En förra lördag med stängsling och koflytt. Årets och
säsongens sista betesflytt. Helt galet, att släppa korna på ”nytt
bete” åttonde december!?

En söndagskväll med föräldraföreningsmöte inför lucia,
direkt och hämta grisen i bitar och stuva i frysen. Dessförinnan återbrukade vi
hej vilt med att klippa sönder gamla täcken, klä in skivor och ge den minsta
sitt lilla hörn kring sängen. Det som jag tänkt sedan det var dags för spjälsängen
för ungefär ett och ett halvt år sedan. Sent om sider, med plötsligt händer
det.

En måndag med inkallning av förrymd kossa från en trädgård (för
andra gången på mindre än en vecka varpå ägaren kommer ut och säger ”Det
är SÅ KUL med djur i byn. Liv på åkrarna!”), och rivning av lånat
stängsel. Hjälp vad mycket materiel jag lånat in och vad tacksamt det varit och
är! Lika mycket hjälp-vad-tacksam-jag-är-som-satte-stängslet-vid-den-andra-strandvalken…
Det var kritiskt ändå med stövlarna tidvis. Men jag kom hem torrskodd.

På kvällningen körde maken barnen på luciarepetition med
pastoratet då jag gjorde lagården, och därefter åkte vi alla upp och grattade
Mormor och åt upp mosterns medhavda kvällsmat.

I tisdags åkte jag och drängen efter ett gäng djur. Typ
tjugofyra stycken från camingbyn. Hem med första lasset och band in korna som
skulle in. Gick relativt smidigt ända tills vi kom till 140. En hereford
”tjurigare än bonden själv” klargjorde drängen. Hon ställde sig på en
plats så småningom, men jag ville inte ha henne där (och det skulle visa sig ta
närmre sex timmar innan hon hamnade rätt!) Med bristande plats och planering krävdes viss halmösnig innan jag kunde nyttja buren…

Å-hej då, kojävel!! När man rationaliserar för att slippa asa på fler grindar än nödvändigt. Då flyttar man djuren genom halva byn och nyttjar en tät häck!

Kvigorna ut till de andra och vi efter nästa gäng som stod
så fint inhägnade. Smidig lastning även den gången. Lyckades hejda tjurens
framfart men släppa av korna i uteboxen på förvaring, köra tjuren till de andra
i hägnet och fortsätta efter det sista lasset. Det sista lasset med endast
kvigor och två kor som får gå ute i vinter på grund av platsbrist inne. De var
smidiga att lasta av i alla fall. Tjoff av med dem.

Klockan var mycket och rävsaxen var framme – hade halva
lagården avstängd med grindar så jag kunde inte utfodra. De nyss hemkörda korna
stod i kladdiga uteboxen utan mat. Tiden sa middag och lucia på dagis. ”Korna
skriker lika högt om jag är en halvtimme sen som flera timmar sen” tänkte
jag och prioriterade mat och dagis.

Ganska lagom tills ungarna slutat sjunga plingade det i min
lur om en kviga på den mörka vägen vid andra gården, så blev ett ganska abrupt
avslut och iväg mot rymmaren. Möttes där av ett par som inte velat störa i lucian utan
börjat fundera på en egen plan. Denna hann aldrig sättas i verket innan vi kom,
och lagom vimsig i mörkret kröp kvigan
tillbaka under tråden.

Ingen ström där så jag hem efter bättre kläder och grejor
att skarva tråd med, och typ då plingade den där klockan på kontoret igen:
Jirkas djur då…

Ajaj. Direkt från andra gården till Jirkas hungriga får och
väntande kossor. Hem till mitt eget och tog itu med det jag skulle – binda in
tio kor. Med väldigt varierande resultat. 140 fick först och främst hårdhänt
vräkas från sin egenutsedda plats och sedan fortsatte vi. Med tre-fyra
kossor kvar kom maken ut från de nu sovande barnen och hjälpte till. Eller ja,
utan att vara elak gjorde han inte så värst mycket nytta. En ko på 700 kilo som
vägrar att gå rubbar ingen av oss på. Det är bara att nyttja det långa repet,
och dra åt för varje millimeter hon tenderar till att gå. Allt för att inte
tillåta bakåtsteg.

Sa till drängen där, att det hade varit kul att bli filmad
där och då; Så många före detta mjölkbönder, i synnerhet, som ständigt beklagar
sig över ohanterbarheten hos stirriga köttdjur. De går inte att gå nära, inte
binda och de river lagården om man tar in dem… Möjligtvis håller jag med om
att de inte går att hantera – hade varit fantastiskt om de faktiskt gick
alls… En hel drös kor låg ju dessutom och tittade knappt upp när jag kom
gåendes med en ”främmande” ko bakom dem.

Årets sista kossa att binda in planerat! Och det tog mest bara stopp. Sista metern också!!! En gubbe från grannbyn var i stort sett alltid ensam om att lasta sina djur – ”En får vänta ut dem”, var hans devis och aldrig lika sann som här…Sällan, om ens någonsin, jag börjat med
eftermiddagsrutinerna halv tio på kvällen. Strax efter halv elva var även
hönorna nattade och jag själv fick mig en fika och dusch innan det var min egen
nattning. Trött, men nöjd över att vara ”nollad” – inget kvarvarande
arbete efterhängandes till frukosten.

Sent upp på onsdagen. Sen till dagis och sen hemma. Trött
och trött på att ännu en gång kliva över tvätthögen på golvet som ramlat ur den överfulla
tvättkorgen. Laddade maskinen och var i stort sett klar när drängen ringde –
”är du på gång ut snart? Jag har en ko lös här…”

Jaha, en ny rymmare. En som krängt ur halsbandet (Tack och lov inte 140!!). Drängen
hade lyckats få på henne halsband och bundit henne med rep mellan två andra kor
där hon hamnade, för att en kort stund senare krypa ur halsbandet igen.

Ut och flytta på buffeln som stod på tvärs över två platser
och trängde ut rymmaren, in med henne
mot väggen. Hämta kossan vid halmbalen, krypa under halsen på henne och
dra in halsbandet till mista möjliga och sedan promenera igenom hela alltet och
få in henne på hennes nya plats. Sen kunde morgonen börja. Tog drängen med för stängselrivning men
fick lämna en del av tråden då klockan sprang ifrån mig igen.

Rekoring på kvällen och maken med barnen till pastoratets
lucia.

Torsdag med hämtning av resterande kreatur. Tjuren först
från föräldragården, till hägnet, och sedan kvigorna. Därefter slaktkor/kvigor
från andra gården, sedan ännu ett larm om en kviga på vift på tidiga morgonen –
hon var tillbaka i hagen när jag kom ner…
Lagom stirrigt att börja i lagården, duscha och sticka iväg på förberedelser med föräldraföreningen inför lucia/julfest. Hemma lite innan tio och då var det bara att ta vid där kvällen borde börjat. ”Det blev med andra ord idag innan vi gick och la oss igår” summerade maken.

Tjurligan komplett för vintern. Än kan gammelgubben backa för att sluta tätt. Nyfiken kalvliga en hage bort som spanar på nykomlingarna.

Fredag med småfix. Maken svetsade klart foderhäcken som
varit på gång i en vecka. Utkörning till storgruppen hondjur och sedan styrde
han och samlade upp min tråd. Varför man aldrig ska ha färre än två lastartraktorer – för att säkert kunna dra isär benen på en foderhäck:P En liten som på eget bevåg hjälpt till med tvätten. Dvs ta grejor från sin rena garderob och stuva in. Saknat mellanstora galgar i tvättstugan ett tag, men en inventering av sonens garderob löste det…

För egen del packning och snabbstädning av huset. Sonen från
skolan och så småningom nosen söderut mot morsan.

Så Jirka fick rodret hemma och vi har tillbringat en stund
av dagen på Öveds kloster på en snöregning och extremt lerig julmarknad. Lite
ledighet innan kavlningar, vårbruk och djurkörning till bete drar igång igen. Julpyssel före julmarknad. Mer snö i Skåne än hemma!En ledig bonde tittar givetvis på traktorer och kreatur… Och vilken såmaskin efter vilken traktor sen. Jag är skitnöjd med tremetaren jag kom över. Med en åttameters hade jag inte kommit in på mina åkrar.Tillbaka i huset och soffan. Katten gjorde sällskap!Tröttnat på gubben kom hon till mig!
Ungen försvunnen och hittad i vagnen i pyjamas och kängor…

Ha en go helg alla.

Sonen tolkat God morgon!Naturens konstverk är fantastiskt! Att en skitig lucka på en Navara kan bli så fin!
När tjälen går i backen får hönan gå neråt för sitt sandbad!

Ha en bra kommande vecka, avslutade jag med sist. Det blev
visst nästan två! Men ni vet vad man brukar säga; Tiden går fort när man har
roligt – annars också. Och jag är såå trött!

Vad har ni hittat på? Delade av Sven från kvigorna vilket gick jättebra. Han var dock inte lika övertygad.

Förra veckans aha-upplevelse blev nog måndagen; På lördag
middag ringde slaktbilen om att komma måndag vid tolv-ett. ”Ringer
innan!”

Bra. Jag har endast ett alternativ på att göra av slaktkorna
om jag skulle ta hem dem – binda in. Dessa elaka kärringar skulle göra allt för
att ha ihjäl varandra om de stängs in och annars skulle de riva stället.

För att minimera skadorna beslutade vi att hämta hem korna
måndag förmiddag. Maken gick hem från jobbet vid frukosten för att hjälpa till
med grindarna. Och det gick hur smidigt som helst. Både delningen av kor och
kvigor och ihopsamlandet. Även lastningen. Kruxet blev väl att en av ungkorna
kom i vägen för några gamla kor och kröp under eltråden i sin flykt. Hem med
första lasset på nio och hiva av dem i uteboxen. Rejält turbulent blev det
direkt och jag parkerade därför ena traktorn utanför, för att det skulle hjälpa
upp fångstgrindarna lite. Precis släppt in drängen i hagen för nästa lass, när
slaktbilen ringde. ”Är 15-20 minuter bort!”

Tack för den förvarningen! Ingen tid att spilla. Fösa med
ett gäng, peta bort kvigorna och de lite mindre korna och upp med de andra. Hem med
bilen, ingen lastbil på gården. Drängen kom och körde ner bakom lagården, slog
av traktorn och Där hördes en lastbil som saktade in och svängde i byn, 500 meter bort. Timing!
Djuren som stod på kärran lastades direkt på bilen och precis när det är klart
hör jag drängen säga NEJNEJNEJ! Traktorn var flyttad, och en stackars ko som
”kämpade för livet” där inne i uteboxen såg sin chans och seglade
över, tätt följd av två andra. Hejda resterande sex! En ko stack över vägen mot
kvigorna, en norröver och den tredje hann vi få stopp på och fösa ner mot
tjurarna (hoppades bara att de skulle hålla sig inne…) Jag efter en ko och
maken efter den andra. Ner med de tre i kogatan, sätta drängen som vakt och
lasta upp de sex, fösa in de tre sista och lasta upp dem. ”Rekord
här”, sa chauffören. ”Tjurarna brukar inte gå på så smidigt!” Och så stod vi
och pratade ytterligare tjugo minuter innan han styrde iväg.

Jag brukar säga att det ska kännas när slaktbilen kommer.
Känns det inget är det något fel. Då anser jag att man är på fel plats.

Det där med horn på korna splittrar bönderna i två läger.
Jag tillhör dem som tycker att kor med avbrända horn är fruktansvärt fula. Själv
har jag aldrig haft ont av just hornen. Sen det lades om till kött här har det
på sistone endast använts tjurar som är hornlösa. Smidigt nog är även denna gen
den dominanta, så hornen blir färre och färre för varje år. I våras beslutade
jag att göra mig av med alla hornade kor, har haft grupper med horn för sig och
icke hornat för sig (i stort sett). Och! ska jag säga. Vilken otrolig harmoni
det har varit i de hornlösa grupperna. Och så smidigt det varit att lasta dem
utan nåt storhorn som ställt sig i vägen och domderat.
Till exempel hade en hornad, eller blandad, grupp aldrig stått på detta vis kring en bale! Jag har fattat rätt beslut!
”Vad sjutton var det jag hittade bland soppåsarna?” frågade sonen. Jag frågar nog mer varför en rektalhandske hamnat där… ”Spring inte runt med det här inne! Gå ut med det i hallen där det ska vara!” – hon tog mig på orden… Seg som tusan när klockan ringer. När det väl är dags att verkligen tvinga sig upp och inser att man har en meter katt längs ryggen… En fredag på studiebesök i ett nytt fårstall. Lite maffigt att bestämma sig för att satsa från 20 till 430 tackor!

Enligt gammal utsago ska man hålla sig väl med gårdstomten för att få hjälp… Typ om-i-fall-att-det-skulle-råka-rinna-rakt-igenom?!
Efter slaktbravaderna styrde vi norrut och gjorde ett nytt
försök att samla ihop de där sexton korna. Utan isgata. En och en släpptes de
av kärran och bands in. Jag och drängen åkte efter det sista lasset och de
ställde upp sig så fint, så fint. Synd bara att de vägrade gå på kärran. Kanske fick
de smak på att vandra i skogen som vid förra flytten. Men till sist klev de
upp. Jag tror mig kunna gissa var i backen drängen fick byta gruppväxel. Varför har ingen nämnt hur väldigt stora korna är när de kommer in?!?! Exakt fyra år sedan mjölkkorna gick på slakt (idag, den sjunde!) och sedan dess har fnuttiga årskvigor stått på minst en sida! Och som synes på bilden kom vi tillbaka med lass nummer två och hittar 03:an på promenad. Och alla dörrar står öppna då maken som var sist ut inte stängt efter sig… Tillbaka med damen i buren och dra åt halsbandet ett hack till!Dags att dra på med alla fodermedel: Hö till tjurarna. Halm till korna. Grovfoderersättare till samtliga. Lite extra koncentrat till tjurarna så det tar slut någon gång och så mineraler till hela ligan. Och så lite olika prövningar för att se vilken strategi som funkar bäst. (Min arbetsterapeut lär jubla vid återbesöket – jag har ju helt andra arbetsuppgifter nästa gång jag ska dit! Men handleden har blivit i stort sett helt bra, och ländryggen likaså, sen jag började vara försökskanin på akupressur!)

Det där med att ”gräset är grönare på andra sidan”
kan nog inte vara mer rätt än nu! Tjurarna får hö och korna får halm. Halm som
de äter av hjärtats lust, så jag är evigt tacksam att jag inte lagt pengar på
att ammoniakbehandla den, som så många andra har gjort. Blir de bara
tillräckligt hungriga så…! Och det ska alla veta att jag har feta kor. ”Det
finns inga magra köttkor i Sverige” sa en föreläsande veterinär en gång, och det ska
gudarna veta! Inte hos mig i alla fall.

Mer då? Vi hostar och snorar ikapp ungefär varannan dag. Lagom
tills man tror att man ska slås ut totalt vaknar man pigg och vise versa.

Lillskrutt fick sin första klippning en kväll, luggen drog
iväg långt för henne, och båda flickorna firade med ett dopp i badbaljan, den
som skurats ur efter att ha stått ute i ett halvår… Ibland, nån stund mellan varven, byts det lite gardiner också. Är fortfarande helt nerkärad i dessa underbara domherrar! Sent ute i snöblask och sen på klockan. Fick dock inse rätt snabbt att jag inte skulle köra ut på allmänna vägen på en stund…! När man kommer till lagården nästan 2,5 timme tidigare än en vanlig onsdag, är det väldigt lugnt där. Inte lika lugnt när jag kom ungefär lika mycket för sent på eftermiddagen… Iväg till gamla skolan för APL-träff. Där jag går och mushar i lagården, sen som tusan. maken iväg och barnen ska iväg. Klockan på hjärnkontoret plingade till. Shit! Djurvakt hos Jirka ju! Iväg med de stora barnen, den lilla fick följa med till Bä, och sedan hämta barnen igen i stort sett. Konstaterade att den där utfodringstimmen i lagården går att göra på tjugofem minuter. Kanske inte optimalt, men det funkar. Vissa dagar är bara ”underbara”.

Fötterna på kudden, bok under filten och gosen inom räckhåll, då sover man ganska bra om man får det för hostan. Lite chock att behöva stanna för bommarna!

Sista stänget för året är satt och mycket är rivet.
Idag gav
jag mig på evighetsarbetet med att klippa kor. Denna ull alltså… Och innan
jag fick spännskruven på klippmaskinen i lagom läge. Det gick bra. Sjukt med
päls. Även lite förvånad över lugnet på korna faktiskt. Ett par steppade väl lite, men
man ska också komma ihåg att detta är kor där de flesta varit inne för flera år
sedan sist och kanske heller aldrig sett och hört den vinande klipparen. Plus att de inte
är vana vid att jag ska klättra runt på dem. Nio avklarade och fler finns
kvar…

Det är ju oroliga djur som står och äter när saxen går.

I veckan som gick släcktes telenätet ner även här. Kluven känsla. – Även om vi inte använt hemtelefonen på flera månader, har den ändå funnits. Går strömmen här innebär det döden för det mobila då även masterna påverkas…
Ja, just det. Några dagar efter min korta karriär som cowgirl fick jag ett sms med frågan om hur jag kunnat leda en häst som vägrar bli ledd. (Blev jag lugnare då?!) Mitt svar: Skit du i det! – Fast egentligen tyckte nog hästen mest synd om det där asplövet som stod jämte. Eller så visste inte jag hur hästen fungerade…

Klockan har visst blivit mycket igen, men som ni ser så lever de flesta av oss i alla fall. Trevlig helg!

De senaste dagarna har varit betydligt mindre kaotiska än
tisdagen. (Vilket kanske inte är så svårt…)När man blir tagen med fingrarna i kakdegen!! Nam-nam i alla fall

I fredags var det studiedag i skolan. Något maken bommat
totalt, så han väckte sonen, de åt frukost och när sonen manades på att skynda
sig till bussen, protesterade pajken. Maken och stora flickan gick till
lagården och jag fick en stunds extra vila. Sen bar det iväg till skogstorpet
och stängselrivning. Lunch med familjen innan vi delades på olika håll. Jag
till andra gården för att sätta upp nytt stängsel. Gav mig den på att göra
klart, och när skymningen drog in var jag inte alls nöjd över att gå i
sjökanten sen en jägare yppat misstankar om att vildsvinen har daglega i
vassen…

Blev till att ringa några samtal och prata både hög och
länge så att eventuella skummisar i skuggorna kunde hinna förvarnas. Inte bra
för mitt klena psyke sånt här! Hemma en stund efter fem, så det var beckmörk!

Igår bjöds det på ytterligare rivning följt av flytt av
korna på andra gården, i ljus, och vidare till campingbyn för att sätta upp
stängsel. Att det kan vara så kul med betessläpp 24/11?!

Trodde inte ”blå timmen” inföll 11:25!

När man är ute och kör så går det mer på automatik än
nyfikenhet att man slänger en blick på ställena. Är någon hemma, ser djuren i
hagen okej ut, eller finns det någonatt hötta med näven mot? Sorry, menar
förstås HÖJA näven mot!

Så även igår. En blick genom rutan, ett par sekunder och
huvudet kopplar bilden. I med backen och titta en gång till. ”Men Pippi,
varför har du en HÄST på VERANDAN?!” Bra fråga! I synnerhet som jag visste
att gårdsägarna var rätt långt borta. Och jag har hört att detta stoet mycket
väl kan ge sig iväg långt ifrån de andra. Vad gör jag nu?! Nån att ringa?! Tassa baklänges och låtsas som det regnar? Njä, det hade jag nog inte haft samvete till… I värsta fall fick
jag väl försöka fösa ner henne mot lagården och spänna upp en tråd tvärsöver
för att hoppas på det bästa, men nej då. Så enkelt kunde jag ju inte göra det
för mig, man ska ju utmana det farliga: Hej hästen! Fiiina hästen! Du märker
inte att jag är i stort sett livrädd för dig och minst lika allergisk… Men
jodå, jag fick ta henne och vi tog en promenad runt huset, och ner mot hagen
där de andra stod. Och där stannade hon. Hos valacken som stod på andra sidan
uthuset. Vi stod där och blängde superlänge på varandra. Vem ska vinna?! Och
kampen pågick i evigheter. Säkert nästan i en minut! Så gick vi vidare mot där
jag tyckte mig se en skarv. Flytta näven längre från metallspännet på grimman
och hoppas nylonet inte leder ström, så var det till att knyta upp eltråden och
släppa in stoet. (Och en hårsmån från att släppa ut valacken, men det kapitlet
blev Tack Och Lov aldrig skrivet…! Fan vad pinsam det hade varit!)

Dags att försöka ta kontroll över puls och andning igen,
meddela mina synder och stängsla till mina kor. Vet dock inte om det var den kalla sjövinden eller hästkontakten som fick nosen att forsa hela eftermiddagen.

Välkomstkommittén! Lite grönare på det nya än där de varit. Om inte annat var det svårt att få dem längre än över diket! Hungriga stackare! Jäklar vilket stort område det var! ”Det vet jag väl!
Jag slog där i somras, det tog aldrig slut!” kontrade drängen senare.

Idag har det blivit lite brödbak, skickade ut ungarna för
trädgårdsstädning, bytt till vinterdäck på bilen – vilket handleden inte alls
gillade! Nja, skottkärrehjul var väl att ta i. Men betydligt smidigare. Triggade dock både armbågar och handled, men nu är det gjort för några månader.

Ett par dagar har handleden dessutom nästan känts bra. Varför
tänker jag inte spekulera i, utan passar på att njuta så länge det varar. Precis
som den minsta som äntligen verkar fatta hur man sover nattetid igen. Det är så
värdefullt! När det grävs diken och lillhönan tävlar mot grävmaskinen om vems hög som försvinner fortast… Klart man måste tro på sina barn, men jag hade nog redan utsett en vinnare…!

Nu startar snart en ny vecka, så ha en bra sådan!

”Kom igen katten! Det svänger ju!”

Ja… Det känns som att detta inlägg kan bli (ännu) längre
än vanligt. Sitter i min ensamhet och mycket har hänt de senaste dagarna. Så sitt bekvämt och ha kaffet inom räckhåll.

Sist jag skrev önskade jag en bättre natt. Den kommande blev
hundra resor värre, så inte alls någon hit att veta att det krävdes viss social
trevlighet när vi väl fick kliva upp.

Det bar iväg i alla fall. Först till köpcentret för kängor
till barnen och sedan söderut för dop av Hans lilla flicka.

Det blev en ganska sen avfärd. Fixade kvällsmat på vägen
till ingen som var hungrig, utom möjligen lillhönan som vägrar smörgåstårta!
Tanken var att de sketslut barnen skulle somna rätt omgående, men så var inte
fallet! Sonen slocknade först, lillan när vi var halvvägs och ett par mil
senare var lillhönan kissig, vilket krävde ett stopp och samtliga vaknade. Tack
och lov somnade allihop relativt snart (igen) och sista timmen hem var både seg
och lång.

Måndag morgon där alla var riktigt slut, men vi kom upp och
iväg dit alla skulle. För min del bar det iväg till en arbetsterapeut då jag
sedan mitt på sommaren haft väldigt ont i en handled. Till och från, och tyvärr
mest till…

Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men han avfärdade
min pulserande handled som ”överansträngd” (jag undrar i efterhand
vad han sagt om jag ”gått hemma arbetslös”) och snöade in på mina två
armbågar, som spökar nångång ibland och jag ville ta nåt tips om. Tennisarmbåge
på båda (vilket bara i sig är fullkomligt vansinne – båda samtidigt!!) följt av
en rekommendation av rehab i tre månader och sjukskrivning. Lycka till, hörru!

Inget bra att vara bonde! Absolut inte egenföretagare! Har
jag det ihop med min pojkvän?! (Väääldigt länge sedan jag hörde mig själv ihop
med ”pojkvän”!) Sen jag förklarade att handleden spökade till och
från under de två senaste graviditeterna, blev det plötsligt min man istället).
Kan jag inte rationalisera på något sätt?! (Jaha, ska man tänka på sånt
nångång?!) Och kan jag åtminstone ompröva mina arbetsuppgifter!? (Inga problem!
Är snart klar för året med allt vad stängsel heter. Tar in korna och får helt
nya! Eller, kanske inte vad han ville höra…?!) Jag var en frågvis typ i alla
fall. Han blev inte av med mig! Men hade jag inte velat ha några svar hade jag
ju knappast åkt dit! Tänker jag…!

Åkte hem och ”firade min nästan-sjukskrivning” med
att häva på och av grindar från kreaturskärran på 48 kilo vardera, och samlade
ihop mina rymmartjurar från grannbyn. Jag tänker att jag kanske kan vara
sjukskriven mellan halv tio och elva, och sedan efter fem på eftermiddagen, så
blir det ju några timmar i alla fall. Men först, om jag fattat det rätt, så
kommer det där som är undantaget – Karensdagen!:

Tisdag. Vägning av herefordkalvar på schemat. Rutiner,
frukost, sortering av tjurar för intagning och likaså ta reda på de fyra äkta
herefordkvigorna i gruppen på tjugofem, vinterdäck på privatbilen och fullt
fokus när Växa-personalen kom. Ja, just det! Det var min tanke! Verkligheten
var en annan:

Son och make till sjukhuset – med tablett i kroppen. Check! Barn
till dagis. Check! Betesrunda efter dagis. Check! Rutiner i lagården. Check.
Så, foder i bilen och iväg norrut mot kvigorna. Såg i backspegeln en bil som
kom sakta, men brydde mig inte om det.
Varje morgon jag kommer upp till mina kvigor, kommer de i galopp och har
hittills fått stopp på sig vid stängslet. Inte i tisdags. Stannade bilen och
drängen ringde: Det står en bil illa till på gårdsplan och här står också en
lastbil som därför inte kan vända, vet du nåt om det?! Hmm, vinröd Hilux. Aha,
bigubbar som behandlar mot varroakvalster! – Ringde på dem, inget svar. Och
inga kvigor. Ropade flera gånger men inte en skank. Hällde ut fodret och
hoppades på det bästa. Såg sedan jag vänt att de kom springandes från sjön, så
de var på plats. Drängens fru hittat gubbarna och bilen var flyttad, lastbilen
vänd och chauffören hade börjat lasta av gödningssäckar. Okej, under kontroll. Frukost.

Satte mig för att leta reda på mina tjurar då det är dags
att rapportera vilka kor som gått med vilka tjurar, men vad har tjurarna för
öronnummer då? För mig heter de som jag köpt dem: Party, Sven, Krokus, Malte
och så ”hemmatjuren” Rudolf. Men det godkänner inte registret…! Där gäller ”fullständigt identitetsnummer”.

Datorn larmade också – igen- om virusskyddsuppdatering, så
satt med det och var precis klar med både mat och virus när det ringde:
”Tre av dina kossor är ute”. Jahapp, lämna allt och snabbt ner till andra
gården. Inga kvigor på vift. Inga kvigor alls… Jo, därborta! Där går sex
stycken, och lockar ut flertalet kor… H-vete! ”En gul knapp sa att du
slapp…” Iväg, få med korna i hagen, korna utanför hagen, och kvigorna
från vägen och över vägen gemensamt in i en annan hage (måtte stänget vara
relativt okej…!) Fine. Gick bra. Inget att äta. Lite material i bilen…
Liiiite tid. Panikstängsla in fyra hektar åker, två sidor så blev det tätt mot
deras nya hage. Ut med korna. Ingen ström. Varför? Hm, där var felet. Om en
timme står semintanten på gården. Måste hem.

När någon jöns lyckats ”sortera” fem herefordtjurar i tre olika boxar är det bra med märksprej…

Och hem så. Och ser kvigkalvar… Där?! Och DÄR?! OCH DÄR?!
Vafan?!!! Jag ska ha kvigkalvar i EN grupp på ETT ställe! Inte överallt! Aja.
Öppna upp grindarna till uteboxen och över vägen för att hämta mina småkvigor.
Ja, över sjövägen också efter några. Inga problem. Runt hela gården, över vägen och in med dem i uteboxen och
börja sortera, alltså släppa ut, de som inte skulle vara med. Inga problem.
Inga större problem… Ser en kviga smita förbi drängen, mot tjurarna. Resten
av kviggänget följer efter. Inget kan stoppa dem nu! Plötsligt säger drängen
”Nu är tjurarna ute…” F*N. Kanske inte läge att ha blandade kalvar…
Ähum… Sju kvigor i uteboxen, varav fyra ska vägas. Stäng in alla – de står där de står – och försök
hejda tjurvandringen… Som tur var, var det bara den sedvanliga rymmaren 7073
som klivit genom trådarna, och fått grymt mycket stryk av strömmen. Puff undan
med honom neråt kogatan, stänga, sätta drängen på vakt och hoppas på det bästa. Språngmarsch
över gården med kvigorna i släptåg, över vägen och tillbaka i ordinarie hage. Tillbaka
med tjuren. Ut med rätt tjur, och även en kompis till honom då han inte gillar att vara själv, in i drivgången i
lagården. Stänger dörren efter dem och DÄR ser jag V50:n rulla in på gården. In
med drängen bakvägen och lyfta vågburen för att få in vågbalkarna under. Sen
fortsatte kalabaliken! De två tjurarna genom buren, och på väg ut när en
kastvind vräkte igen dörren i mularna på dem. Swich så var de lösa i lagården, halvt skrämda.
Tjoho! Men det gick smidigt att få ut dem igen. En tjurkalv smet rakt igenom
buren och var plötsligt lös han också. Ingen fara dock, han lullade runt lite
och hittade några höstrå att pilla i sig så stod han still. Ja, det fortsatte
ungefär så. Tror vi slog strulrekord med vittne tillreds! Märklig himmel! Vilka skikt! Sju (!) minuter mellan bilderna!

Till sist var vi klara i alla fall. Gjorde lagården klar för
eftermiddagen och gick in. Med rejält mycket fukt i luften… På balvagnen står
en drös gödningssäckar som måste under tak. Maken körde iväg med dem och det
föll därmed på min lott att fixa middag. Men vänta! En, två. En, två? Var är
sonen?! Just det, hos kompis. Kanske borde hämta honom…?! Flickor i bilen och
iväg till tassamarkerna efter pojken.

Hem, konstaterade att jag behövde duscha, laga middag och
äta på en halvtimme för att hinna vara iväg i utsatt tid. Nä-Ä. ”Jag blir
sen!” Och det blev jag, men gick bra ändå. Jag fick ännu en gång vara
försökskanin på akupressur.

Igår då, kunde inte bli likadant väl? Och nä, inte riktigt.
Men hittade en av mina kvigor på fel åker där nere på andra gården, så fick
fösa in henne. Till campingbyn och kika på djuren där och vidare ut till föräldragården
och spana in kreaturen. Sen tillbaka till andra gården, riva kornas gamla hage
och sedan klafsa ut i sjömossen för att rädda mitt sommarstängsel där. Stoplade
upp till ännu en hage till den nu plötsligt stora gruppen på tjugonio. Hade tänkt
fortsätta, men blev bara trött och hungrig, så åkte hem.

Tacksam utfodring på föräldragården för att få freda mig en dag eller två… Och inne gick det inte fort nog att få fram maten! Då får man tigga vid spisen!Maken tog lagården och jag fixade middag innan det var dags
att köra ner barnen på sin onsdagsaktivitet.

Idag stängslade jag vid norra sjöspetsen och gjorde sedan
ett stolleprov – släppte ut mina kor på skogstorpet och hoppades på det bästa. I min fantasi gick de liksom två och två efter mig på ett symmetriskt led. Men men. Att det fanns så många skogsvägar/stigar längs vägen till sjön… Det visste
jag inte! Men alla är nog provade av korna. Börjar förstå Mormors klassiska
kommentar om att de drev kor på vägen på söndagsförmiddagarna när alla andra var i
kyrkan, och sätta ut ungarna vid vägar längs vägen… (Hade ju min livlina
Drängen att ringa till om det gått åt skogen – haha…) Till sist så hade jag
alla sexton korna i hagarna nere vid sjön. Inte i sjön och inte i någons trädgård. Tog bort tråden över vägen, men lät
varningstriangeln stå kvar, gick till min bil som jag ställt i ”den större
korsningen” och körde upp till torpet för att hämta aggregatet. Och när
jag kom fram och det öppnade upp sig, är det första jag ser den nerrivna
tråden. Fa-an. Varför är det nerrivet?! Vänta lite… Är det nu jag ska börja
bli orolig för mig?!… Rev inte jag ner detta för mindre än en halvtimme sen
för att få med mig alla kor på promenad…?! Går det uppför på ena hållet går det nerför på andra. @bondeniskarvhult för filmsnuttar. Före mig. Och in på en liten väg. Efter mig, på väg låååångt på fel håll – tillbaka. Började allt bli lite nervös då… Ikapp och före igen. Till nästa väg. Sen till slut så! Nästan… I sea (?!) the light! 172:an har inte tagit sommaren för hårdbantning… Tur det inte var spårsnö!

Hem till lagården och sedan födelsedagsmiddag hos drängens
fru. Eftersom man alltid ska försöka se det positiva, är jag ju ändå ganska tacksam att djuren höll sig i skinnet när vi var iväg, så Jirka slapp trassla ut det…! Och – utan att säga alltför mycket – blir jag bara av med de tjugotre kor som väntar på slaktbilen (jag anmälde dem i januari för att vara säker på att bli av med dem, och blev lovad hämtning vecka 42 – inte sagt vilket år dock), men NÄR jag blir av med dem, tror jag att jag sållat bort de djur som jag jagar. Merparten av de jag har kvar jagar istället mig. Och det sparar jag mycket tid på. Om jag hinner undan i tid…!

Barn i säng och maken åkt för att visa lillstugan på
föräldragården för en intresserad.

Ursäkta längden om någon pallat läsa ända hit. Stoppa in
lungor och återta kontroll på hicka och andning. Jag har säkert hållit undan en
stor del ändå… Nu ska jag skynda mig så jag hinner vara sjukskriven och köra min rehabträning en stund
före nattning!

Hörde på radion idag att de pratade om ”filten”
över Sverige. Håller med: Lützen, släng dig i väggen! Inte har det varit ljust
på flera dagar heller. ”Kom då kossera!”

Betesdjur kan förekomma på vägen

Det är även fortsättningsvis stängsel som gäller. Stängsel
och åter stängsel. Även om det nu går fort tills betessäsongen är över är det
en fröjd för varje dag djuren kan fortsätta gå ute och jag slipper slösa ensilage på
dem.

Men likväl var det ett trevligt avbrott att dels sitta en stund
hos kvigkalvarna för umgänge, ta en längre tur i samhället på flera
ställen, och sedan återgå till de beställda ostkakorna. Bortbjudna på kvällen
och då skulle de vara redo att tas med.

När det känns lite läskigt är det skönt att kunna gömma sig lite! Min lilla 70 bröt isen ganska snart, sen var både peeling och hårstyling klart inför kvällen.Det kanske inte är helt riskfritt att sitta på en sten bland tjugofem årskalvar, men om man överlever har man igen det! Lugna djur är bra djur! Puss på den!Lastat för kvällens tillställning?! Eller var det dagen efter…?!Vill man ha lugn och ro ska man inte har tjugofem småflickor direkt utanför sovrumsfönstret. De skriker från ljusning tills de fått sitt morgonfoder… Idag har jag hivat iväg dem till drängens sovrumsfönster istället! Påhejad av honom själv ”Det är dråpligt att se hur de springer efter dig!” Springer de efter mig? Tack för upplysningen… (sekvens på @bondeniskarvhult)

I lördags åkte maken på jakt. Lillskrutt vräktes ner i
vagnen och vi andra tre åkte för stängselrivning. Även där hade sjön stigit sig
alldeles för hög, men då jag fick tips från en som rekommenderade regnbyxor och
silvertejp vid stövlarna, tyckte jag att han själv kunde testa först, om det funkade. Och
det funkade! Eller ja, kanske inte täthet i stövelskaften, men jag fick upp
både stolpar och tråd utan att jag blev blöt om fötterna…! Kan vara farligt
att erbjuda sina tjänster till mig. Finns risk att de nyttjas. Tack, oavsett! Finns risk för repris;)

Slaget vid diket. Många spjut kastades över mot misstänkta fiender. Och den enda synliga sådan, var noga med att kamouflera sig. Fikat var givetvis höjdpunkten. Ibland är det tur att man kommer på att man glömt…! Djurvakt i helgen var det! Mötte dessutom en tacka på fel sida så det var två nöjda barn som kunde hjälpa till att fösa in henne i hagen igen.

Igår var det feberdags för lillhönan. Make och barn var en
runda i garaget för lite snickeri. Jag tog en sedvanlig söndag med att reda ut
tvättstugan och gav mig i utmaning att provbaka en butterkaka. Lite mer
vaniljkräm i nästa gång så:) Dessförinnan var det bara att grädda på två plåtar
nattjästa frallor och de fem brödlimporna så klarar vi oss denna veckan.

Idag har det varit – någon som vågar gissa?! – Stängsel! Ligger
i detta underbara läge att det krävs rivning i en by, för att kunna flytta djur
på nästa ställe, riva deras gamla och sätta upp till nästa gäng för att riva…
Ni fattar…!? Premiär för foderkrubban. En av flera. Och en extra foderhäck på plats så alla får chans att äta.

Hem för lite lunch så var det lagom för far och son att åka
till tandläkaren och jag blev kvar hemma med flickorna. Sen var det snart för
mörkt för att åka iväg till nästa projekt, så det blev en tur till lagården,
där katten Abbe, som smitit från veterinärtiden, ännu en gång fångades in och
sattes i bur för hemfärd.

Maken är iväg, så för egen del har jag äntligen fått igenom
ett mindre träningspass, i lagom intervaller för att passa lillskiten som
hunnit med ”hundra miljoner femtio” (citat storasyster) toabesök. Vem
kan neka nåt sånt liksom? Har klassat henne som torr, men senaste dagarna har
koden knäckts för ljud som någon annan kan tyda, så nu ligger allt fokus på
det. Men om viljan att förvarna hade legat på hälften dagtid hade det sparat
mycket tvätt… Men men, hon är nummer tre. Vi vet hur de där funkar. Fullt
fokus på det nya, och när nyhetens behag är över funkar även en återgång till
det gamla. Många rekommenderar en promenad på lunchen. Längs trafikerade gator… Tänk vilken lyx en annan har som haft ett pinfärskt hygge som kamrat idag. Vilka ljuva dofter! Och en fin grupp djur att titta på.

Fikadags, sen nattning! Alltid redo?!

Ett gäng småflickor samlade i morgonsolen. Gå in och lägg det där i sängen, fick hon order om. Hon löste det på sitt sätt.

Sen torsdag kväll bokade vi lördagskvällen med
gymnasiekamraten. Sen fredag kväll fick vi förfrågan gällande samma kväll av ett annat par. Visst är
det typiskt! Men men.

Råkade komma på mig själv med att tänka: ”Bra att det
kommer nån med småbarn” – Risken/möjligheten är hög att skötbordet i
tvättstugan kommer användas, vilket avstyr klassikern att stuva in all bråte
där och stänga dörren. En spark i ändan att göra det ordentligt, med andra ord.
Kanon! Olovlig utrymning i syrrans skor.

Något som var mindre kanon var min och makens konversation
en dag; Jag tyckte mig kommit på nåt helt världsomvälvande. Hans respons?! – Nä.

Jooo, men liiite jättebra i alla fall?! – Nä.

Bara liite bra då…? – Nä.

Vad fan gör man med en sån butterkaka!???! Butterkaka ja…
Det är gott. Stående i Skåne – Frazettis butterkaka direkt från bageriet i
Arlöv. Ojojoj, det var länge sen. Fråga inte om jag älskar sötbulle-butterkaka
mer än maken-butterkakan… Ett klassiskt exempel på att man både vill äta
kakan och ha den kvar! Knepigt. Knepigt. Och aldrig har jag vågat ge mig på att
baka en själv… Kanske dags för den utmaningen.Fredagens utsläpp till större hage. ”Syns vi?!”

Highlife på torpet! Allt påhejat av ett gäng kossor. Krävdes inte så många hemma-potatisar till middag! Och mitt i allt gick strömmen. Bara att brassa på i vedspisen då, så vi fick vår mat före årsmötet med biföreningen. Tur man har vita huvud i lagården i alla fall, så man utfodrar i rätt ände!

Idag hade jag tänkt att flytta en grupp kor när jag
stängslat om och utökat en hage. Dock hade sjön stigit så pass på en dryg
månad, att där jag stängslade i skor då, räckte inte stövlarna nu. Smög försiktigt så länge jag kunde för att fiska in mina lånade stolpar, men på
fjärde stolpen kom antingen en våg eller så gav botten vika. Det rann in i alla
fall. Rejält. Men det är också en perfekt motivationshöjare. Bara att speeda
upp där i sjön så det blev avklarat – skadan var ju ändå redan skedd.

Medans det gick bra…!

Det var ett abrupt uppvak, blev hanterbart men kylde av
snabbt, så istället för att sätta om dessa några hundra meter tråd närmre land,
dra de hundra meterna kvar längs vägen, flytta korna och riva stängsel där de
gått, klafsade jag upp till bilen, tömde stövlarna, vred ur raggisarna och körde hem i
strumplästen.

Men som alltid – inget ont utan nåt gott. Byxorna har varit
i behov av tvätt länge – nu var de redan blötlagda och därmed redo för
maskinen. Tånaglarna hade hunnit bli lagom mjuka för en klippning, så bockades
det av från listan. Och jag var hemma så jag kunde fika med maken och
flickorna. Frågor på det? Selma, prinsessan på ärten.

”Vuxentid”…

Mitt inför köksröjning och matlagning knackade det på
dörren. Av en stackare som inte klev in utan väluppfostrat stod kvar på trappan
och så när missades i kaoset inne. Dock är jag inte säker på att vederbörande
vågar sig tillbaka någon mer gång, efter att ha kikat bakom kulisserna, men
skulle så vara fallet rekommenderar jag att knacka på insidan av dörren. Det är
svårare att missas då!:) Alltid kul när nån bara trillar in, trots allt. Med risk att jag bara var snäppet trevligare än den där bilfärden för några veckor sedan. Andan tappas totalt när man kommer in. När nattningskaoset väl är över tassar jag runt som en zombie och mannen tvärslocknar i soffan. Välkomna till oss!

Maken svetsar vidare på grindarna i lagården. Om han räknar
ner eller inte vet jag inte än. När han kommer in överlycklig med nyheten av
att vara klar – får jag väl titta på honom och iskallt säga: Nä!

Imorgon har jag en massa stängsling att återuppta. Med torra
stövlar, hoppas jag.

God natt